Hur förvaltar vi bäst arvet efter Lennart Hellsing i förskolan? Krakel Spektakel, Kusin Vitamin, Herr Gurka, Opsis Kalopsis, Petronella och alla de andra figurerna finns med i förskolans undervisning, både som självständiga verser och tonsatta sånger.
Räkneramsor och nonsensverser har följt med från vår egen barndom, både från när och fjärran: ”Ole, dole, doff”, ”Esicke, desicke”, ”Jan Banan gick på stan´” och så vidare. Det är någonting speciellt med texter som har en markerad rytm och rena slutrim. De sätter sig i minnet och stannar kvar där, när mycket annat raderas av tidens gång. Det vet alla som en gång i tiden lärde sig Hallands floder som ramsa (Laga Ni så Äta Vi).
Kanske blir ramsorna barnets första litterära erfarenhet, vunnen redan på skötbordet. Egentligen är det svindlande, att det börjar redan där. Ännu mer svindlande blir det att följa verserna bakåt i tiden – i generationsled efter generationsled. Ett flertal av de traderade ramsorna som vi fortfarande känner har sina rötter i medeltiden. På den tiden diskuterade man kanske inte barnets litteracitetsutveckling, men ändå är det så det är – den språkliga medvetenheten föds där på skötbordet, i samspelet, i det lustfyllda språkandet med rim och assonanser.
Arvet efter Hellsing förvaltas mycket väl av författare som Stina Wirsén och Emma och Lisen Adbåge. Nya rim och ramsor tillkommer ständigt i bokutgivningen. Men hur är det: ”bellar” vi fortfarande? Finns nonsensverserna med vid matborden? Vilka verser bär dagens barn med sig in i framtiden? Förhoppningsvis den här och tusen till:
Tripp, trapp, trull.
Rissa, rassa, rull.
Snipp, snapp snorum.
Hej! Bassalorum.
