Blog Image

Förskolebiblioteket flyttar in ulfmalmqvist.se

Bellar vi fortfarande?

Uncategorised Postad av Ulf MalmqvistPosted on sön, januari 31, 2021 13:46:35

Hur förvaltar vi bäst arvet efter Lennart Hellsing i förskolan? Krakel Spektakel, Kusin Vitamin, Herr Gurka, Opsis Kalopsis, Petronella och alla de andra figurerna finns med i förskolans undervisning, både som självständiga verser och tonsatta sånger.

Räkneramsor och nonsensverser har följt med från vår egen barndom, både från när och fjärran: ”Ole, dole, doff”, ”Esicke, desicke”, ”Jan Banan gick på stan´” och så vidare. Det är någonting speciellt med texter som har en markerad rytm och rena slutrim. De sätter sig i minnet och stannar kvar där, när mycket annat raderas av tidens gång. Det vet alla som en gång i tiden lärde sig Hallands floder som ramsa (Laga Ni så Äta Vi).

Kanske blir ramsorna barnets första litterära erfarenhet, vunnen redan på skötbordet. Egentligen är det svindlande, att det börjar redan där. Ännu mer svindlande blir det att följa verserna bakåt i tiden – i generationsled efter generationsled. Ett flertal av de traderade ramsorna som vi fortfarande känner har sina rötter i medeltiden. På den tiden diskuterade man kanske inte barnets litteracitetsutveckling, men ändå är det så det är – den språkliga medvetenheten föds där på skötbordet, i samspelet, i det lustfyllda språkandet med rim och assonanser.

Arvet efter Hellsing förvaltas mycket väl av författare som Stina Wirsén och Emma och Lisen Adbåge. Nya rim och ramsor tillkommer ständigt i bokutgivningen. Men hur är det: ”bellar” vi fortfarande? Finns nonsensverserna med vid matborden? Vilka verser bär dagens barn med sig in i framtiden? Förhoppningsvis den här och tusen till: 

Tripp, trapp, trull.

Rissa, rassa, rull.

Snipp, snapp snorum.

Hej! Bassalorum.



Lässtundens egenvärde

Uncategorised Postad av Ulf MalmqvistPosted on lör, september 28, 2019 11:46:34

I det kvalificerade språkutvecklingsarbetet är barnboken ett omistligt verktyg. Rätt använd kan den verkligen göra skillnad. De dialogiska boksamtalen lägger en god grund för den läsförståelse som sedan bär vidare i utbildningen. 

Utvecklingen av våra förskolebibliotek ger barnen tillgång till både litteratur och en språkstimulerande miljö. En betydande del av barnens olika språk och kulturer får en bekräftelse och spegling i en litteratur på modersmålet. Allt detta vet vi, och det tål att upprepas och betonas.

I det kvalificerade språkutvecklingsarbetet använder vi barnboken som ett redskap. Barngruppen är lyhört utvald för att både språk och idéinnehåll ska ge en väl avvägd utmaning – en bok som inte är för svår eller för lätt för de unga lyssnarna. En bok som tränger in i den proximala litterära utvecklingszonen och som både utmanar och bekräftar. Här sker läsakten som en noggrant planerad aktivitet i en läsfrämjande miljö och i ett ögonblick av uppmärksamhet samt koncentration. Allt detta gör vi, och det tål att upprepas och betonas.

Men det finns också skäl att påminna oss barnboksforskaren Ulla Rhedins ord om barnboken som en företrädare för en l å n g s a m h e t e n s kultur. Hon betonar egenvärdet hos den stillsamma ritualen kring läsa-bokaktiviteten: det upprepade mötet, bläddringen fram och tillbaka i boken. Närheten. Lugnet. Delandet av en gemensam upplevelse. Hon menar att just detta kanske är bokens viktigaste bidrag till barnet just i vår tid. Det tål att upprepas och betonas.



Någon kallar det för fantasi

Postad av Ulf MalmqvistPosted on sön, september 15, 2019 21:38:37

Varför ska vi läsa skönlitteratur? Professor Judith A. Langer argumenterar väldigt övertygande i sin bok Litterära föreställningsvärldar. Hon skriver: ”Litteratur spelar en viktig roll i våra liv, ofta utan vår vetskap. Den ger oss förutsättningar att utforska både oss själva och andra, att definiera och omdefiniera vilka vi är, vilka vi skulle kunna bli och hur världen skulle kunna se ut.” Smaka på orden och tänk vilka oanade möjligheter som ryms i tanken på att kunna omdefiniera oss.

Varför ska vi läsa skönlitteratur för barnen och varför ska vi samtala med barnen om det som vi läser för dem? Judith A. Langers argument passar naturligtvis väldigt bra även där. I litteraturen har barnet en möjlighet att få spegla sig själv, men också att få se vilka möjligheter det finns att bli, att omdefiniera sig. Tänk till exempel på Gittans möte med gråvargarna i Pija Lindenbaums bok. I bokens början definieras Gittan som ”en sån som inte klättrar på tak.” På bokens sista sida står hon triumfatoriskt på lekstugans tak. Någonting har hänt. Att ha ett samtal om detta är att ge förutsättningar att utforska både sig själv och andra.

Men om förutsättningarna ska finnas måste det finnas möjlighet att få möta sig själv i litteraturen. Vilka är det som representeras i förskolans böcker. Gulliga flickor och busiga pojkar är fortfarande ganska vanliga stereotyper i litteraturen. Det är även spännande att studera vilka som tillåts vara centralgestalter eller bifigurer i böckerna. Vilka yrken är representerade och av vem? Hur och var bor personerna i boken? Vilka högtider presenteras? Vem är det som tillåts att bli bekräftad och speglad i böckerna? Det är när alla kan utforska sig själva, när alla kan finna sin spegelbild, när alla kan få möjlighet att definiera och omdefiniera sig som litteraturen spelar en viktig roll. Det är då vi kan få syn på hur världen skulle kunna se ut och vem jag skulle kunna vara i den världen. Någon kanske kallar det för fantasi och så får det gärna vara!